Eva Nordblom

Dag 8

Morgonsamling vid en falnande eld
Bebyggelse längs vägen
Långa, raka, tomma vägar
Varning för elefanter
Kaffepaus och bensträckare

Resan till Zimbabwe

Eva Nordblom Eva Nordblom

"Servitörens namn: Never."

Torsdag, 4 augusti 2011

 

Uppbrott och återresa till Bulawayo. Inför frukosten hade nog alla planerat sin dusch, hårtvätt och packning noga. Att resa i Zimbabwe är inte som att resa i Sverige. Man kan inte lita på att det kommer varmt vatten när man vill duscha. Ska man då chansa på att det finns varmt vatten på morgonen – som räcker till att skölja ur allt schampo? Sånt måste noggrant tänkas igenom. Och hur ska jag packa så att jag kommer åt det jag behöver när vi är i bussen? Ska jag packa ner fleecen, eller klarar jag mig inte utan den? Varje sak har övervägts.

 

Vi åt en god frukost igen under det stora grästaket, till hälften utomhus. Svalt, men inte lika kallt som föregående morgon. Ingen hade badat i poolen dessa dagar.

Efter frukosten förflyttade vi oss till eldstaden i trädgården och satte oss i en ring runt elden. Vi läste vår växelläsning ur Psaltaren medan lågorna värmde våra ben. Solen var på gång. Ännu en vacker dag.

 

När vi hade vimsat runt en stund – vi är ändå ett stort gäng kvinnor i gruppen. Alla med olika uppgifter, behov och ambitioner – kom vi in i bussen, som har blivit vårt hem och vår samlingsplats. Biskopen som vi skulle köra tillsammans med, förlorade vi ur sikte innan vi hade lämnat stan. Men vi sågs vid Half Way, där vi åt en varm macka och sträckte på benen.

 

Vi rusade vidare på vägen mot Bulawayo i 100 km/tim utom när det såg ut som om det låg en poliskontroll framför oss. Vägarna är raka. Ibland flera km i sträck. Då och då ser man apor, getter, kor, men vi fick inte se någon elefant, trots att det nästan utlovades. För det fanns varningsskyltar med elefanter på här och där. Naturen är lätt kuperad, torr och brun. Somliga träd har blad som hänger kvar som vissna löv på en bok eller ek efter vintern i Sverige. Ibland ser det ut som en ek- eller bokskog före lövsprickningen och innan blåsipporna slår ut. Bland husen i byarna skymtar ett och annat blommande fruktträd. Så det är snart vår på nåt sätt...

 

Vi stannade för fika på en fin rastplats och sen dröjde det inte länge innan vi var framme. Biskopen kom med vår packning, som fanns i hans bil och biskopsfrun lät riktigt förkyld med rosslig hosta.

 

Det var en solig och rolig syn som mötte oss. På solstolar vid poolen satt Birgitta och Eva M. och njöt. Bruna som pepparkakor. Det värmde att se dem välbehållna efter bussresan till och från Harare, där de varit på egen hand. Middag på stan. Gott! Servitörens namn: Never.

 

Samling och utbyte av reflektioner på lodgen. Vi satt och pratade om vad vi ska göra och vad som ska hända på Manama. Ompackning igen! Minimalt med saker med oss. Vi ska nu vara alla 12 i bussen med Nico. Vi tackade Gud för härliga dagar och för beskydd, gemenskap och ny kunskap om världen och oss själva!

 

Jag undrar hur vi vandrar fram genom frälsarkransen i vårt inre. Var är vi? Vilken pärla befinner vi oss vid? Vad har vi lärt oss om oss själva?

Tillbaka