Ingrid Ödquist

Dag 11

Vi köper korgar genom Agneta Juriso på Thusanang
Manama kyrka
Hälsningsrunda efter gudstjänsten
Vi promenerade till den uttorkade Tulifloden
Balancing stones

Resan till Zimbabwe

Ingrid Ödquist Ingrid Ödquist

"En vänlig grönska har blivit ett av våra paradnummer, i stämmor!"

Söndag, 7 augusti 2011

 

Tuppen gal i gryningen. Allt är tyst i huset. Jag kryper ut ur mitt myggnät, gnuggar sömnen ur ögonen och smyger ut i köket för att se om någon annan är vaken. Vi är sex som sover i "Ing-Maries hus" och som skall in i badrummet. Lika bra att ställa sig på kö. Då hörs plötsligt en hård duns i badrummet. Först tyst några sekunder och sedan ett skrik. Margareta är därinne. Vad har hänt? Försöker komma in, men dörren är låst. Hon har halkat på det välbonade och våta golvet och slagit huvudet. Men hon är vid medvetande , tack och lov! Hon kommer ut med en stor bula i bakhuvudet. Inga brutna armar eller ben. Efter ett tag hämtar hon sig. Säger att hon ser lite suddigt, men det går över, säger en av våra sjukvårdskunniga. Oj, så rädda vi blev. Det kunde ha gått riktigt illa!

 

Efter frukost går vi till Thusanang-huset för att träffa Agneta och köpa korgar tillverkade av HIV-positiva som deltar i projektet. De sätter själva priset på sina korgar. Det tog inte så lång tid för oss att köpa upp det mesta som Agneta hade med sig.

 

Vi passar också på att ställa frågor till Agneta om Manama och sjukhuset. Även om det inte bedrivs så avancerad vård kommer många dit, för man vet att man blir väl bemött. Men många söker också upp medicinmän eller örtdoktorer. De tar mycket betalt, men är skickliga på att se och genomskåda människors verkliga problem. Agneta betonar att det är viktigt att visa respekt för traditionen. En i gruppen undrar om man kan märka någon förändring i folks beteende när det gäller HIV-AIDS. Ja, undervisningen i Thusanang-teamen betyder mycket. Och hur är det med kvinnans rättigheter? Hon har rätt att säga nej till utomstående män, men inte till sin egen man. Det finns många änkor i området. De har en utsatt position. Kan bli betraktade som "lättfångat byte". Har också svårt att försörja sina familjer. En del säljer grönsaker och andra varor som de köper från Sydafrika.

 

Så småningom drar vi oss mot kyrkan för att fira gudstjänst tillsammans med den lokala församlingen. Vi får låna psalmböcker och kan stämma in i psalmsången på något av lokalspråken, mestadels är det Sotho eller Venda. En del av melodierna känner vi faktiskt igen. Prästen predikar om Guds oändliga kärlek till oss människor. Och han uppmanar oss: "Låt oss älska varandra så som Han har älskat oss!" Vi får lyssna till en kör och sedan blir det vår tur att gå fram och sjunga. "En vänlig grönska" har blivit ett av våra paradnummer, i stämmor! Så överlämnar vi altarljus och framför hälsningar från Sverige innan vi tillsammans med församlingen går sjungande ut ur kyrkan. Alla hälsar på varandra och bildar så småningom en stor halvcirkel utanför kyrkporten. Vi känner oss verkligen omslutna av värme, kärlek och spontan glädje över att få besök!

 

Sen blir det lunch. Kyckling, ris, sallader, pumpa, frukt och slutligen kaffe. Vi låter oss väl smaka och säger tack och farväl till biskopens bror, L.M. Dube, som varit vår värd under hela besöket på Manama. Så in i bussen och ut på skumpiga grusvägar igen. Vad då stötdämpare?! Vi stannar till och tar foto på de märkliga stenformationerna, "Balancing stones". Så äntligen ute på asfalterad väg och inne i mobilzon igen. Tänk, mobilerna har varit tysta ända sedan i fredags, och jag tror inte vi har saknat dem alltför mycket.

 

Tillbaka på Northend Lodge igen. De flesta duscharna saknar fortfarande varmvatten och några av toaletterna fungerar inte heller. Men det verkar som om vi blir mer alltmer tåliga och klarar oss på något sätt ändå. Hittar kreativa lösningar på det mesta.

 

Så blir det taxi in till stan och middag på favoritrestaurangen Cattleman. God mat och trevlig stämning! Väl hemma på lodgen igen pratar vi ihop oss lite inför morgondagens utvärdering med kvinnokommitténs styrelse. Hur ser vi på återbesöket? Hur möter vi deras förväntningar? Vi är överens om att bilda en kommitté i Sverige som ansvarar för inbjudan och program och som håller kontakt med kvinnostyrelsen i Western Diocese. Troligtvis kan vi inte inbjuda alla tolv till Sverige. När det gäller urval av personer, vill vi helst hålla oss till ett begränsat antal yrkeskategorier. Bl.a. lärare och om möjligt sjukvårdspersonal. Vi vill också fortsätta vår support av "Livets pärlor" på något sätt. Dags att sova efter ännu en lång och innehållsrik dag.

Tillbaka